Tala på bönders vis
Vi har kört nonstop i tolv timmar. Framme vid en mindre bondgård tillhörande en liten by i delstaten Baden-Württemberg välkomnar en skällande hund. Det är sannerligen bondvischan utan vare sig butiker eller gemensamhetslokaler. Däremot en förnimbar odör av kogödsel. Tröttheten jagar oss till vår ombonade lilla lägenhet i gårdshusets källare. Genom sovrumsfönstret syns kullar med bågnande körsbär-, äpple- och päronträd samt allsköns ängsblommor i praktfulla mattor. Efter en kort vilostund vaknar vår poetiska ådra och vi beger oss ut i det gröna.
Några andetag ängsluft och tröttheten är som bortblåst. Inte en själ så långt ögat når. Frid.
På vägen tillbaka till lägenheten hejdas vi av en gladlynt själ. En rejäl kraftkarl i sina bästa år. Med sina grova händer, välmående mage och självklar pondus råder ingen tvekan om att denna vänligt hälsande herre är självaste bonden.
Vi har en liten fest i kväll här i byn, välkomna! säger han.
Sedan går han till en samling bybor som samlats runt och betittar vår svenskregistrerade bil intill garageinfarten.
Byfest på tyska landsbygden
Det är lätt för honom att säga! Välkomna! Hur ska vi tu vilt främmande svenskar ska kunna smälta in i en liten byfest mitt på bondvischan? Vad ska vi kunna prata med dem om? Har vi gjort hela den tröttsamma bilresan enkom för att ge pinsamheten ett ansikte av kött och blod?
Vid livets prövningar kan ibland höras en genklang ur en inre röst, visdomsord som får slut på den plågsamma famlandet i mörkret. Ord som ingjuter mod och styrka. Så även denna gång: Tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin.
När kyrkklockorna har klämtat klockan sex är vi på väg till den anvisade festplatsen. Vid en inhägnad gräsmatta kan uppemot 30 personer vara samlade. De känns som en stor familj. Ännu finns det tid att backa undan, att låtsas vara på väg någon annanstans, att bara försvinna i en av de ljusgröna buskarna utmed stigen för att aldrig visa sig igen.
Hallå, ropar storbonden – som verkar ännu resligare i folkdräkten. Vad kul att ni kunde komma!
Sedan försvann han i väg för att styra upp saker och ting. En ståtlig gran med kapade grenar låg utsträckt på gräsmattan i all sin prakt och väntade som sedvänjorna påbjuder på att bli rest den sista april – inför “Majträd”-firandet den första maj. Sannerligen en grann gran smyckad med tygband i allehanda nyanser och med en handgjord grön krans av grangrenar runt den kala stammen.
Sedan hände allting alldeles för fort, som brottstycken ur en snabbspolad film: en motorsåg i full fart anpassar granen till en traktor som rycker i, stora ansträngda muskler av ett gäng unga stolta män som också de rycker i, alla tycks försöker att rucka på den enorma ännu liggande granen. Publiken håller andan. Granen lyfter. Den hänger halvvägs i luften. Några viftar med armar: bort, akta er, farligt. Folk och vi flyttar undan fortfarande hållandes andan. Granen står rakt. Den får stadga. Den är säkrad. En ung man klättrar ända upp och befäster kransen.
Den traditionella akten är slutförd. Granen står stolt. Festen kan börja.
Tala på bönders vis
Vi står en bit ifrån byborna och skrapar med fötterna. Inte ska vi tränga oss förbi och ta för oss av den kalla ölen och de nygrillade korvarna.
Det behövs inte.
Vad ska ni ha? undrar en kvinnlig bybo pang på rödbetan. Sedan är kvällsmaten ordnad.
En rödkindad äldre herre kommer fram till oss mitt i trängsel utanför öltältet. Så ni är från Sverige!
Vi erkänner villigt.
Jaså, fortsätter han efter en klunk öl, jag har varit i norra Sverige flera gånger. Mycket vackert.
Just här kunde återigen genklangen från mitt inre välla fram: Tala på bönders vis! Jag försökte i alla fall. Frågade om korvarnas ursprung. Svar: härifrån – och han är slaktaren som gjorde korven.
Och vad tycker ni om de tilltagande revanschistiska strömningarna? Jag har hört att inte ens ni i Sverige är skonade från nationalister, undrar han.
Det blev mest latin resten av denna oförglömliga kväll.
Text: Eyal
Bild: Kerstin