Kåseri: Finns det svenskt kaffe på hotellet?
Borta bra, men ibland sätter suget efter det typiskt svenska in.
Finns det svenskt kaffe på hotellet? Alla minns väl denna numera bevingade replik från kultförklarade filmen Sällskapsresan ett. Och visst fanns det tack och lov svenskt kaffe på hotellet. Frågan är bara var denna fullträff i den svenska folksjälen egentligen uttrycker. Var exakt träffar fullträffen?
Olika teorier om kaffets betydelse
Det finns olika teorier om kaffets betydelse för svenskar.
- Det hela handlar om kaffe. Svenskar älskar kaffe. Och eftersom kaffet är så viktigt ska det också smaka som kaffe brukar därhemma.
- Det handlar inte det minsta om kaffe, utan om hur hemkära vi är. Inte för inte sägs ‘Borta bra, men hemma bäst’. I förlängningen utgör våra sedvänjor ryggraden i vår trygghet. I ett land fjärran hemlandet blir sedvänjorna livbojen som förhindrar att man tappar fotfästet.
- Sluta bråka om kaffe! Vi människor är sociala varelser. Kaffelängtan manifesterar människans livsviktiga behov av att interagera med varandra. Kaffe är förstås enbart ett av många ämnen att socialisera kring. Väder är ett annat tacksamt samtalsämne. Valet av okontroversiella ämnen som väder och mat säger emellertid en hel del om svenskarnas konflikträdsla och faiblesse för konsensus.
Här uppmanar mig min kära hustrun att tala om A. A är ett tacksamt exempel för den sistnämnda teorin. A är lång, vänlig och talar gärna om svensk mat. Intet ont anande studerade vi hyllorna i en livsmedelsbutik i Spanien när A kom fram. “Den här sillen är jättegod!”, sa han käckt, som om vi känt varandra länge. Vi hade aldrig talats vid tidigare. Hade vi ens sett karln förut överhuvudtaget eller hade han levt på social svältföda alldeles för länge? Förresten såg vi inte honom på transferbussen till hotellet, och har hejat på honom lite förstrött ett par gånger.
“Tack för tipset”, replikerade vi främlingen och la ett par plastburkar – märk väl inte glasburkar! – i den svarta shoppingkorgen.
Uppmuntrad av gensvaret fortsatte han och tipsade om svenskt knäckebröd i en närliggande butik.
Naturligtvis gick vi raka vägen dit och inhandlar två olika knäckebrödssorter.
“Du är helt omöjlig”, invände frun. “Det bevisar att det visst ligger något i teorin om att vi svenskar är så hemkära.”
Jakten på svensk sill
Allt detta tal om mat har fått det att vattnas i munnen och bilder av nystekta köttbullar, dito pannkakor med sylt och grädde att dansa i huvudet. Här måste jag avbryta skrivandet ett tag för ett inmundigande av sill på knäcke. Knäcket var av svenskt märke och gott förstås. Sillen gick att äta, men var tysk. Ingenting går upp mot den riktiga varan förstås.
Där påbörjades jakten på svensk sill. Efter vissa efterforskningar kom vi underfund med var denna raritet skulle kunna inhandlas – på ett svenskägt möbelvaruhus så klart. Vi hyrde bil – inte enkom för silljakten ska ärligt tillstås – och genomförde köpet.
I två veckor trånade jag efter denna dyrgrip i form av en burk skärgårdssill. Den bidade sin tid i tryggt förvar och utmanade mig varje gång jag öppnade kylskåpsdörren. Som så ofta sinade denna ståndaktighet i samband med överväldigande hunger. Frun och jag dukade så högtidligt som möjligt i vår sparsmakade semesterlägenhet. Jag ställde sillburken mellan oss och ett försvarligt antal knäckebrödsskivor på en porslinsassiett. Vi åt under koncentrerad tystnad. Hustrun avbröt tystnaden.
“Vet du vad, den andra sillen är godare!”
Så kan det gå med den svenska hemlängtan när utlandet bevistas alltför länge.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
