Kåseri: Om det blir någon medalj beror på dagsformen.
Äkta fransk pain au chocolat – bästa medicinen mot huvudvärk, i varje fall för somliga.
Sådant uttalande har man hört otal gånger fällt av en idrottsman inför en avgörande tävling. “Dagsformen!” – har jag i åratal fnyst i mjugg förstås. Att månader, kanske år, av tuff och disciplinerad fys- och teknikträning liksom hårt hållet matintag och mental träning med visualisering och allt annat själsligt stärkande ska gå om intet på grund av denna diffusa dagsform.
Nej, denna dagsform hade jag inte mycket till övers för – fram till denna olycksaliga morgon. Utsikten var inte mycket att klaga på. Schweiziska alper med snötäckta toppar kunde skönjas från matsalen. Men vem hade aptit denna morgon när jag kände mig som en zombie efter en närmast sömnlös natt. Det är ju så mycket här i världen som håller en vaken nuförtiden. Världspolitiken, kärnvapenskramlet, statsskulden och inte minst övergrepp på miljö, barn och kvinnor.
För egen del oroade jag mig förstås för laxen. Den har blivit så dyr och för att tala klarspråk: ohyggligt dyr. Så dyr att vi hade bestämt oss för göra en utflykt från lilla alpbyn utanför i Sion där vi befann oss över den franska gränsen till Evian för att bese stan och köpa lax så det slog härliga till. Men kunde vi vara tvärsäkra på att den franskimporterade norska laxen var billigare än den schweiziskimporterade norska dito?
Där hittade den oron något handfast att gnaga mot. Så höll den på hela natten och gnagde och på morgonen var dagsformen puts väck. Så nu tror jag mig åtminstone förstå vad alla dessa idrottsmän och -kvinnor talar om i tv-sändningarna. Jag tycker inte att de ska hålla på med norsk lax utan ska hålla sig till sin idrott i stället. Och är de så fruktansvärt fisksugna så kan de köpa makrill i tomatsås – fem burkar till priset av fyra i butiken nära dig.
Dagsformen blev inte bättre i bilen. Även om hustrun tog kurvorna i bergen föredömligt försiktigt, önskade jag att jag inte var så kategoriskt avvisande när behovet av huvudvärkstabletter kom på tal. Nu hade jag varit beredd att offra både våra medhavda frukostmackor och kaffetermosen för en liten huvudvärkstablett.
Stopp i Savoy
Medan jag sjönk allt djupare ner i en inte helt obehaglig tillvaro av självömkan passerade vi gränsen och fortsatte färden i en trång ravin i franska bergsområdet Savoy. Trång bergspassage åt ena hållet och en skummande fors åt det andra. Vackert, tyckte hustrun. Men för mig kunde det lika gärna kvitta. Det kändes som om vi åkte genom ett töcken – så illa var huvudvärken, illamåendet eller hungern i en salig cocktail – om nu töcknet inte berodde på tilltagande regn.
Stopp! ropar jag när vi råkade fransmännens heligaste institution i en liten alpby med gulliga trähus och praktfulla blomlådor. Frun tvärbromsade, backade på den enkelriktade gatan och dubbelparkerade på franskt vis intill byns stolthet – bageriet. Med en carte blanche att handla efter eget gottfinnande och några få mynt äntrade jag etablissemanget. Blotta väldoften av nybakta baguetter och söta bakverk tycktes skingra min outhärdliga värk för ett förstulet litet ögonblick – eller så var det franskans vackra klang: Qu’est-ce que vous voulez, Monsieur?
Likt klenoder packade hon de utpekade två Pain au chocolat i ett vackert brunt och något strävt papper som jag andäktigt stoppade undan hällregnet i regnjackan.
Välbehållna – både vi och våra omhuldade chokladbakelser – åkte vi i ilfart till en parkeringsplats vid en sommarstängd skidlift. Med kaffet i orange plastmuggar mellan oss i framsätet och med var sin smulande Pain au chocolat i knät blev det alldeles gnällfritt i bilen. Det hördes bara hmm eller kanske ohlala.
Sedan var den saliga stunden över. Även huvudvärken var borta. Den exakta medicinska förklaringen överlåter jag med varm hand åt läkarvetenskapen. Se upp alla tillverkare av huvudvärkstabletter! Snart är er stund över.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
