Kåseri: Är kossan snäll?
I väntan på räddhågsna vandrare. Hur gulliga kossor än är så kan en nyfiken flock skrämma slag på vandrare.
Egentligen bör detta vara tidernas ödesfråga, åtminstone för vandrare. För på ytan, och med ett stabilt staket emellan, är kor så himla gulliga. Men ett närgånget möte med en flock är inte fullt så gulligt. Där står man med skälvande hjärta och skenande puls lika ödmjuk som ett asplöv. Helst vill man inte stå i vägen när en flock med köttberg om 600 kilo vardera får för sig att galoppera. Man vill leva. Framför allt vill man inte ställa till det för polisens tekniker som ska försöka att identifiera de nedtrampade vanställda klumparna. Skuldfrågan är ju klarlagd på förhand, när allt kommer omkring är man själv inkräktaren som smått dumdristigt invaderat kornas betesmarker och kränkt deras fridfullhet.
Jag minns. Hur en flock alldeles från vettet nyfikna svenska kor stormade mot oss i en sörmländsk hage med Östersjön vackert blänkande bredvid. Hur vi fort som blixten retirerade från denna fagra hage och inte förmådde andas ut förrän vi klättrat över stegen och stod på andra sidan staketet. Hur kossorna råmade och snopet blängde på oss med otvetydigt budskap ristat över deras oskyldiga mular: var sjutton har dessa tilltänkta lekkamrater tagit vägen!
Pulsen arbetade på högvarv, men vi överlevde.
Jag minns. Hur vi överlevde en nära döden-incident innan vi ens fattade detta till synes oundvikliga öde. Oförmodat befann vi oss mitt i en gående flock i en trång passage i “Heidiland” i alperna utanför Bad Ragaz i Schweiz. Enda utvägen var att pressa sig förbi kossornas varma kroppar.
Hjärtat hamnade i halsgropen, men vi klarade oss utan en skråma.
Jag minns det motsatta. Hur vi såg en flock på håll och hjärtat stelnade medan katastrofscenarierna spolades fram i hjärnan. Vi tog en annan och för oss okänd väg som blev närmast oändlig.
Vi knöt näven i fickan hela långa omvägen utan utsikt, men vi överlevde.
Jag minns. Hur vi strövade runt i s’Albuferas fågelrika naturreservat på Mallorca och kom fram till ett inhägnat område med köttdjur. Pulsen rusade när en oxe ställde sig mitt på den smala stigen och utforskade oss med sina vassa horn framför. Där och då förstod man vad begreppet “soft power” betyder. Ändå väjde vi inte.
Vi gick vidare med bultande hjärta, men undkom ung – ålder är ju något outsägligt relativt – bråd död.
Svenska Akademin
Dessa exempel förenas av en röd tråd förstås. Lyhördhet i kombination med en gnutta självbevarande taktkänsla och respekt kan rädda liv. Efter dessa upprepade tester på djur är devisen klar för användning i något bredare spektra. Där har vi nog den tredje vägen ur Svenska Akademins nesliga kris. Med frackarna och nobelklänningarna slängda i väggen och några veckors alpvandringar i oömma, väderbeständiga kläder kommer akademiledamöterna att hitta varandra och bli vänner i ur och skur. Lyhördhet, taktkänsla och respekt lär de sig bäst i kohagen bland ystra kor och aptitretande alpblommor. Så kan de och Akademin överleva – och kungen liksom svenska folket andas ut. Alternativet kan ge polisens tekniker en rejäl huvudvärk och en hel del att skrapa i. För hur snälla kor än är så är de i grunden ändå väldiga djur.
Har du varit med om ett gastkramande koäventyr?
Ångestfylld väntan på uteslutning ur Svenska Akademin?
Text: Eyal
Bild: Kerstin
