Kåseri: Oväntat semesterboende
Härlig granne på semesterboendet, rena julafton (påminner om Kalles campingsemester).
– Det är sista gången du får boka boende, sa hustrun när vi satte oss i säkerhet i vår tristgrå medelstora bil, vinkade så artigt vi förmådde till värdinnan och skyndade oss i väg.
I tankarna föreställde vi oss ett något annat boende. Orten valdes med omsorg, hustruns ansvarsområde. En tysk småstad nära Nordsjöns sydöstra strandlinje. Med andra ord, stadens alla fördelar som frallor till frukost från bageriet i hörnet – parade med vidsträckta sandstränder.
Huset där jag bokade in ett rum med eget badrum åt oss låg visst inte precis vid strandlinjen. Men på kartan var allting så nära. Och vi hade ju bil!
Det gällde bara att hitta huset före skymningen så vi hann med en liten promenad i den pittoreska omgivningen. Vi hade kört länge.
Egentligen ingen konst att hitta i dessa gps-tider. Det blir också lite spännande när man inte studerar kartan innan. Små överraskningar är del av tjusningen på en upptäcktsfärd. Snart visade det sig att huset rimligen borde ligga i stadens utkant. Vi hade passerat den överraskande livliga småstaden och hade en liten bit kvar, enligt vårt gps. Tio minuter.
Suveränt, då slipper vi stans buller och avgaser, hävdade jag aningslöst.
När ett par minuter återstod av färden enligt gps:en äntrade vi ett villaområde. Inte en butik, inte något bageri på hörnet, knappast något hörn.
Vi rullade vidare förbi trädgårdsvillorna. Något desillusionerade och fåordiga nalkas vi en skylt: Raffinaderi. Framme.
Ryggmärgsreaktionen var att gps:en gått vilse i pannkakan, detta hade inträffat och var önskvärt även denna gång.
Intill raffinaderiet fanns dock ett par byggnader omringade av staket. En av dessa kunde vara ett bostadshus.
Så snart vi ställde bilen på en parkeringsplats intill staketet rusade en glasögonprydd medelålders kvinna mot oss. Hennes krulliga svarta hår fladdrade av farten och hon personifierade ett vidunder av hjälpsamhet och tjänstvillighet.
Samtal om livet
Hon bar våra väskor (när hon hade fimpat cigaretten), hon visade oss runt i trädgården med alla dess jultomtar och en även i övrigt överväldigande ansamling av plastfigurer i allsköns färger och former, hon tog oss runt i huset och insisterade på att vi skulle känna oss som hemma, hon undrade vad vi hade tänkt laga till middag och tog fram lämplig kastrull för vår nödtorftigt medhavda tortellini fylld med odefinierad ost, hon satt med under måltiden för att å det fylligaste informera oss om omgivningens tänkbara turistiska attraktioner, hon kokade kaffe åt oss tre och inbjöd oss att följa med till uteplatsen belamrad av plastfigurerna som nu i kvällningen illuminerades i neongrönt och ingjöt en tivolistämning, hon strök sina två katter och kedjerökte vid det runda stålbordet.
Alltmedan det bolmades blev inte bara luften tät, utan också stämningen. Vi berättade om vårt livsval att bryta oss loss ur vardagens fyrkantiga bojor och bege oss ut i det okända. Hon bjöd på närgången sårbarhet och delade med sig av sina arbetsrelaterade förslitningsskador, högst ofrivilliga långtidsarbetslöshet. Det fanns även glädjeämnen i hennes liv, en lyckad son som bodde i närheten och brydde sig om henne. Kort sagt, bilden hon målade upp var livet självt – komplext och trots neonbelysningen med många nyanser av grått.
Ett slags gränsöverskridande mänsklig närhet uppstod.
Någon längre promenad blev det inte. Vi hann titta till byggnaden bredvid. Den hyste arbetare från öststater, överraskande många män.
Väl på rummet förmådde jag inte skaka av mig röklukten, vilken tycktes vara ständigt utsipprande ur de guldskimrande tapeterna. Ett öppet fönster var inte lösningen. Då vällde raffinaderiets och männens rök in. Liksom en och annan flygande mygga. Vi höll fönstret till rökkammaren ordentligt tilltäppt under hela långa natten.
Vid första gryningsljuset studsade vi upp och packade ihop oss. Sedan satte vi oss i säkerhet i vår tristgrå medelstora bil och vinkade så artigt vi förmådde till vår oemotståndliga värdinna.
Det var nog sista gången som hustrun får välja ort alldeles själv.
Text: Eyal
Bild: Kerstin
