Kåseri: Storm i en kaffekopp

Den som väntar på kaffe kan ibland få vänta i evigheter.

Det finns knappast en naknare stund där man blottlägger sina svenska rötter än under en spansk lunch. Här blir man avslöjad direkt. Jag har slutat räkna antalet gånger då en spansk hovmästare har beordrat oss att lämna restaurangen. Dessvärre sitter minnet av varenda neslig sorti kvar. Allt för att vi dristar oss till att gå in i en spansk restaurang någon gång mellan tolv och ett.

Då har vi inte talat om en spansk middag. “Cena” heter det på spanska och uttalas ‘sena’ – alldeles säkert som en sträng förmaning till oss svenskar att komma riktigt sent som spanjorerna.

Mest drabbande är kulturkrocken mellan syd och nord blir när det kommer till kaffe. Ingen lunch utan kaffe på maten, så klart. Men som allt annat i livet är tajmingen avgörande – man vill väl näppeligen få kaffet till förrätten. Nej, kaffe vill jag inmundiga efter maten och hemskt gärna med någonting sött till – vad sägs om en kaka?

Javisst, kaka står ofta på menyn där jag äter och kyparen noterar beställningen av såväl kakan som kaffet. Med vändande post ställs en fin bit cheesecake på bordet med röd hallonsås som bryter så fint mot den vita kakan. Kaffet ser man inte tillstymmelse av och kyparen gör sig oanträffbar. Har han glömt mitt kaffe?

Nej, kaffet landar med en elegant gest framför mig så snart jag har torkat de sista kaksmulorna runt munnen och suckat över bristande koffein. Rykande varmt och underbart gott – och alldeles för sent – kaffe.

Fel på maskinen

Människor är ett läraktigt släkte, i all synnerhet kyparen på restaurangen. Vid nästa besök beställer jag återigen kaffe och kaka och det märks på hans reflekterande nick att han förstod att något var på tok sist, vi svenskar är lite eljest. Han kommer genast med kaffet. Kakan ser jag inte röken av. Förrän den sista skvätten kaffe är urdrucken.

Människan är ett envis släkte och viktiga principer kan man inte bara prisge som en annan kappvändare. Det gäller helt enkelt att lägga manken till och tala med kyparen på kyparens språk. Kommunikation är allt. Sålunda har jag pluggat spanska intensivt och så småningom återvänt  till samma restaurang. Jag vill ha kaffe med – ‘con’ – kaka säger jag på min bästa spanska. Kyparen nickar så vänligt och inkännande som han brukar och går raka vägen till kaffemaskinen vid bardisken. Det där med språk är underskattat. Ett par nyckelord och man kan erövra en hel värld!

Han ställer fram en morotskaka med aptitlig vit glasyr och går sedan uppenbarligen under jorden. Denna gång ger jag inte efter. Hela havet stormar. Jag låter kakan står orörd medan jag letar med blicken efter hovmästaren. Tio minuter senare nalkas ett nådigt ögonblick. Hovmästaren står vid vårt bord och gestikulerar med händerna som om han mjölkar en motsträvig ko. Poletten ramlar ner: kaffemaskinen är långsam i dag.

En kvart senare är lyckan fulländad. Kaffe och kaka i en bitterljuv förening.

Efter lunchen går vi förbi en uteservering som lockar med skylten “Kaffee und Kuchen”. Kypare går i skytteltrafik med kaffe och kakor. Det är här som utlänningar får vara utlänningar helt utan onödiga stormar i en kaffemugg. Men då missar man hela det spanska kulturella stycket.

Text: Eyal
Bild: Kerstin