Kåseri: Oväntat köksbesök

Hellre många kryp i blomman än en kackerlacka i smöret.

Tjuvarnas oväntade besök i förrgår leder tankarna till ett annat oväntat besök. Emellertid för att undvika missförstånd och onödig känslosvall hos djurvänner låt mig slå fast att jag verkligen uppskattar husdjur. Det kan mången hund och katt som emottagit kärvänliga tilltal och klappningar intyga, om än inte skriftligen. Dock näppeligen de mångbenade djuren som oombett huserade i vårt kök.

På sätt och vis kan jag förstå deras fixering vid köket. Även för oss var detta fullutrustade kök med såväl spis som ugn och rejält kylskåp ett viktigt kriterium vid val av semesterlägenhet i Spanien. Vi gillar mat. Under vår vintervistelse såg vi fram emot puttrande långkok vars eggande väldoft innebär mys i kubik. Och givetvis fantiserade vi om långa njutningsfulla måltider med många skratt.

Sålunda såg vi till att storhandla och fylla både skafferi och fat med allehanda godsaker. Fruktfatet dignade av avokado, gula kanariska bananer och mango medan brödkorgen belamrades med ännu varma baguetter och allsköns bakelser, däribland en av mina absoluta spanska favoriter – gräddfylld ensaimada. Rumstempererat prima smör hade vi också bredvid.

Romantisk middag

I våra fantasier föreställde vi oss en romantisk matlagning på tu man hand med efterföljande middag tête-à-tête. Döm om vår förvåning när vi äntrade köket efter en vilsam stund på balkongen och konstaterade ett oväntat besök i köket. Tråkigt nog förstod jag redan vid första anblick att skiljelinjerna mellan oss och den smärre armé av invaderade kryp är grundmurade och icke överbryggningsbara. Vi är alltför disparata till vår läggning. Medan vi både gillar att laga och äta mat gjorde dessa mångbenade kryp ingen hemlighet av sin ohämmade passion till rent och skärt frosseri. Utan några vare sig kläder eller hämningar vältrade de sig i smöret och borrade sina fötter med vällust i mitt högt älskade gräddbakverk. Utan någon känsla för finess och förfining anföll de mangon och hade jag inte fullt upp med att tala lugnande till mina kära hustru hade jag säkert kunnat iaktta ännu fler etikettsbrott.

Givetvis insåg vi genast vårt legitima företräde till köket, men som svenskar är vår vana att egenhändigt skingra kackerlackor obefintlig, i all synnerhet sydländska dito. Däremot är vi som många andra nordbor hejare på att kontakta rätt myndighet. Om ryssen till äventyrs skulle anfalla vårt kök, är jag övertygad om att vi ögonblickligen skulle veta vilken myndighetsperson som ska ställas till svars, må belägenheten ha inträffat mitt i natten!

Avhysta ur köket

I Spanien var det dessvärre annorlunda. Vi blev tagna i köket så att säga och efter mycket grubblande avfyrade vi ett mejl till hyresvärden, tillsammans med några närbilder av massakern. Vederbörande visade sig vara en sällsynt handlingskraftig person.

De närmaste dagarna var vi “persona non grata” i köket och förvarade de nödvändigaste livsmedlen inom räckhåll i sovrummet. När vi tassande hämtade mjölk till morgonmüslin märkte vi att giftfällorna som insektsbekämpningsfirman lagt i det närmaste överallt i vårt välutrustade kök hade viss inverkan. Krypkadavren låg förstelnade sida vid sida med kontaminerade delikatesser i något som liknade en makaber kyrkogård över oförlöst lycka. Våra tänkta skratt hade fastnat långt ner i halsen. Och inte heller krypen hade det antagligen särskilt trevligt i deras oförmodade eviga vila.

Dagen innan vi skulle återbördas till det kalla Sverige damp ett mejl från hyresvärden ner. Återigen beklagade hon det inträffade och meddelade att hon hade bokat ett bord åt oss på sin favoritrestaurang, ett äkta tapasställe. Om vi hade lust kunde vi äta middag där denna sista kväll som hennes gäster. Hon bjuder. Vad sägs?

Vi beställde allt vi hade drömt om – med vår anständighet som övre gräns – och ur köket kom tapas som överträffade våra fantasier. Bland annat välkryddade räkor simmande i olivolja och pa amb oli (rostat bröd med olivolja) med grillat kött.

Med denna avslutning på veckan förklarade vi semestern som lyckad.

Vad tycker du? Kan en enda oförglömlig kväll kompensera för en hel veckas lidande?

Text: Eyal

Bild: Kerstin