Ronda i regn

Puente Nuevo (Nya bron) i Ronda vill man inte vistas på när det stormar.

Vi har kanske sagt det förut, men det tål att upprepas. Även om det regnar går det att vistas ute och vara med om hårresande upptäcktsfärder. Just en sån upptäcktsfärd var vi med om senast igår. I Ronda.

Ronda är vida känt för en sevärdhet som turister från när och fjärran vallfärdar dit för att beskåda: El Tajo (uttalas el tacho). El Tajo är en 120 meter djup ravin som alla Rondaturister beundrar med olika grader av bävan. Bara en gnutta fantasi behövs för att föreställa sig konsekvensen av ett fritt fall i detta 120 meter djupa gap. Även om man hamnar i den smala floden Guadalevin är utgången lika given, och smärtfri.

Egentligen behövs ingen fantasi alls, det räcker med att kunna modern spansk historia eller kunna sin Ernst Hemingway för att få polletten att ramla ner. För den som läst Hemingways lika gastkramande som romantiska roman Klockan klämtar för dig minns nog de mord republikanerna utförde under det spanska inbördeskriget genom att kasta sina motståndare från klipporna över El Tajo.

Livsfarliga kastvindar

Just detta hårresande El Tajo ska vi två svindelkänsliga besöka i ett historiskt ögonblick. Stormen Emma är på turné och sprider regn, stormbyar och fasa överallt. På två dagar har det kommit ett historiskt regn på över 100 millimeter, otaliga träd har knäckts, för att inte tala om paraplyerna.

Men vi ska väl inte låta lite vattenpussar hindra oss, vi har kanske sagt det förut, men det tål att upprepas.

Stormvindar har vi däremot respekt för. Dessa vindar känns alltmer ju närmare vi nalkas Puente Nuevo (Nya bron). Det är dit vi måste för att se ravinen i vitöga. Men kastvinden rycker i oss och slungar oss som andra trasdockor, regnet som just fallit ner i ravinen har liksom spottats upp igen av stormen – rätt i ansiktet på oss.

I butiken La Casa del Jamon kan man tillbringa en trevlig stund även regniga dagar. Alberto Corbacho vet hur en äkta serranoskinka bäst skärs.

Reträtt

Vi tar denna sista varning på allvar och går in i La Casa del Jamon som är breddfyllt med spanska skinkor som hänger på rad och en mängd andra delikatesser. Och snart kommer Alberto Corbacho fram och låter oss smaka av prima serranoskinka som har lagrats i tre år. Skinkan har en lång och rund eftersmak och är bland de godaste vi har provat.

Hårresande upplevelse

Emma har lugnat ner sig för tillfället så vi återvänder till Puente Nuevo. Äntligen törs vi se på El Tajo som öser skummande fragda drygt 100 ner. Så mäktigt att det är svårt att ta in.

Regnet vräker ner igen och stormen tilltar så vi tar vår tillflykt till närmaste museum, Museo Lara. I lugnt mak och grundligt betar vi av föremålen medan vår kläder torkar något. Så småningom passerar vi en källardörr med en oansenlig skylt som säger något om människans komplexitet: Inkvisition. Med sinnrika tortyrinstrument som knäkrossare och sträckbänk har vissa människor tagit sig friheten att skrämma till döds och lemlästa andra människor i en plågsamt utdragen process.

Det tycker jag är mycket mer hårresande än att stirra på en strömmande Guadalevin längst ned i El Tajo.

Vilken är den mäktigaste ravin du har sett?

Inkvisitionens tortyrkammare på Museo Lara. Sträckbänken på bilden är bara ett av alla tortyrredskap i museet.

Text: Eyal
Bild: Kerstin