Kåseri: Floppresa till Foppolo

Helt insöad bil i ymnigt snöfall.

Ibland är det skönt att inte ha egen bil.

Ingenting fick gå fel under vår första gemensamma skidresa till Alperna. Allt var genomtänkt. Flyget till Bergamo i Italien var direkt. Taxitransfern från flygplatsen var både förbeställd och relativt kort – knappt sju mil. Skidområdet lagom litet för att inte tappa bort varandra. Boendet lika rymligt som förvånansvärt billigt. Ovanpå det italiensk mat. En fulländad skidresa, eller hur? I teorin.

Verkligheten hade väldigt lite med fulländning att göra. Möjligen kan sägas att resan gjorde outplånliga avtryck på våra “hårddiskar”. Tvivelsutan har vi lärt oss några saker som vi kan ha nytta av i framtiden.

Regnet som välkomnade oss på flygplatsen övergick i ett kopiöst snöfall i flera dygn. Varken bilar eller bussar kunde åka upp för berget utan snökedjor. En buss med passagerare frenetiskt engagerade i att försöka sätta på snökedjor fick oss osökt att tänka på filmen Sällskapsresan Snowroller där passagerarna får skjuta bussen uppför den sista backen till byn. Vi drog på smilbanden.

Men skrattet fastnade i halsen. Trots att vår taxi guppade utan kontroll emellanåt undvek taxichauffören i det längsta att sätta på snökedjor. Snart förstod vi varför. Han hade aldrig gjort det. Till slut var han tvungen till det i alla fall, även om det kostade honom i förlorad prestige att rådfråga en annan chaufför.

 

50-talsstandard

Lägenheten var verkligen stor. Och snart insåg vi varför den var så billig. Vi förstod även varför det i lägenhetsbeskrivningen saknades bilder på såväl badrum som kök.

Lägenheten var från 50-talet och var garanterat i originalskick. Badrummet kallade vi snart tortyrkammare efter det pyttiga badkarets bekvämlighetsgrad och ställningen det påtvingade om man skulle tvaga hela sig – och inte bara fötterna.

Köket var lika modernt. Spisen fungerade hjälpligt medan ugnen som vi hade sett fram emot för att värma upp riktiga italienska pizzor inte fungerade ens med grannens hjälp. Ingen ugn, men intressant nog var köket utrustat med en käpp. Tyvärr skulle käppen komma till användning, senare.

Men trots misslyckad middag gladde vi oss åt att vi inte hyrt bil. Efter några dagars hysteriskt snöfall skottade folk i timmar för att hitta fram till sina bilar under snötäcket.

Vi var också glada över att vi sett till att bo nära skidliften. Men säg den glädje som varar för evigt. Liften nära oss var och förblev stängd under hela vistelsen.

Snö var det i varje fall gott om. Men med det myckna snöandet följde stängda backar. De få öppna backarna var dåligt pistade och inte av illvilja. Pistmaskinerna hann helt enkelt inte i kapp vädergudarna.

 

Snöfallsfritt men inte riskfritt

En dag upphörde snöandet. Förundrade vände vi ansikten mot skyn, det fanns ett blått hölje däruppe! Och de snötyngda bergen runt om var vintervackra. I denna euforiska stund kunde vi inte låta bli att åka och åka trots att kroppen för länge sedan värkte av trötthet.

Det borde vi ha gjor – låtit bli alltså. Eller så borde åtminstone pistmaskinerna ha pistat lite grundligare i backen där jag vurpade denna sena eftermiddag. En rejäl vurpa med efterföljande obeskrivlig smärta. Det gick inte att stå upp.

Inte förrän vid skymningen räddas jag därifrån – av en pistmaskin vars förare oförsiktigt lyfte upp mig. Någon vårdpersonal fanns inte på dalstationens skidcenter. En vänlig själ ordnade en taxi hem till byns läkare, som kunde bistå med lite Voltaren. Då återstod bara ett års väntan på korsbandsoperationen i Sverige, men det är en annan historia.

Kryckor fanns inte att låna, men där kom käppen så väl till pass!

Man ska väl inte låta sådana småsaker fördärva aptiten, eller hur? Vi hade helt rätt om den italienska maten. Den var underbar. Trots ortens relativt begränsade restaurangutbud åt vi gott, speciellt pizza. Och den tjocka varma chokladen har lämnat bestående minnen i gommen.

 

Lärdomar

Vi har lärt oss vår läxa. Vi är noga med att titta på alla bilder på boenden. Om bilder saknas blinkar varningslamporna för fullt för vi tolkar det som försök att dölja att något är fundamentalt fel.

Inte minst viktigt är att vi numera har ännu ett krav på en alpin skidresa: orten ska ha fungerande sjukvård och räddningspersonal.

Så visst var denna Foppoloresa i floppigaste laget, men inte helt utan insikter att trösta sig med.


Text: Eyal
Bild: Kerstin


 

2 svar

  1. Sara skriver:

    Det går inte att låta bli att dra på smilbanden trots alla motgångar! En resa där mycket gick fel, tur att man får chansen att resa igen och hoppas på bättre resultat! Och som du säger med några erfarenheter rikare om vad som kan gå snett! Otroligt underhållande och välskriven text!

    • PåUpptäcktsfärd skriver:

      Tack för dina uppmuntrande ord! Ja, den resan gav många erfarenheter. Det är tur att det går att skratta åt dem i efterhand. Men just i det här fallet tog det ganska länge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.