Kåseri: Prima picknick

Utsikten från Wengen ner i Lauterbrunnendalen skulle bli den fulländade kulissen för picknicken. Ändå gick det snett.

Höjdpunkten på våra upptäcktsfärder är inte sällan ögonblicket då man med gott samvete efter förrättad vandringsetapp slår sig ner vid en magnifik utsiktspunkt inbäddad i naturen och avnjuter en välkomponerad picknick i godan ro. Då leker livet.

Denna skimrande bild av lyckade picknickar har du säkert noterat i våra inlägg och kanske stilla undrat hur i all sin dar vi lyckats undkomma minsta missöde. Nu får du svaret. Likt alla andra har vi också fått vår beskärda del av bakslag.

Den största boven bakom besvären vi har varit med om är vädret. Ändå nästan alltid i gott sällskap med den så kallade mänskliga faktorn. Innan vi beger oss ut på en upptäcktsfärd är vi noga med att ta del av väderprognosen, och anpassar både färd och klädsel därefter. Så även inför den långa vandringen från lilla alpbyn Mürren till något större alpbyn Wengen i schweiziska Berner Oberland. Det skulle bli strålande väder. Och mycket riktigt är det soligt. Under den sista, branta och nästan outhärdligt varma backen upp till Wengen tänker vi inte på något annat än att ta av våra svettiga strumpor och smörja kråset på en solig bänk.

Vi har våra planer och naturen uppenbarligen sina, och sin alldeles egen tajming. Så snart vi har hittat vår bänk med hänförande utsikt över både dal och snötäckta bergstoppar kommer en massiv molnbank som effektivt blockerar solvärmen och lägger sordin på den sköna picknickstämningen. Matron har förvisso uteblivit, men molnen och den tilltagande vinden för ändå något gott med sig. Mirakulöst nog förmår vindpustarna våra slutkörda fötter att vilja röra sig och det riktigt spritter i benen. En sådan vederkvickande effekt har vi aldrig sett maken till.

Men som ovan antytts befinner sig vädret i gott sällskap med den mänskliga faktorn. Trots vällovliga föresatser om slow travel och en lång och utdragen picknicklunch i en spektakulär ravin blir det inte så. Under vandringen från El Tablado till Barlovento på kanariska ön La Palma hamnar vi i akut tidsnöd. För att hinna med sista bussen i dagsljus måste vi inleda en kapplöpning mot klockan och halvspringa uppför djupa raviner med svetten rinnande utmed de solbrända kinderna.

Hur blev det med lunchen?

Jotack, det blev en lunch. En ostmacka inmundigades i all hast, gåendes.

I schweiziska Ovronnaz kan vi inte ens ha gles bussförbindelse som syndabock för havererade picknickplaner. Ansvaret för fadäsen på alptoppen ligger helt och hållet på oss. Vädret är fulländat och aptiten är det sannerligen inget fel på efter en lång uppstigning till en enslig utkiksplats. Här känns civilisation, amerikansk politik och elände fjärran. Vi har gott om såväl tid som matsäck. Vi förser oss och insuper andäktigt den storslagna omgivningen, helt ovetande om att någon  – ingen nämnd, men var så säker på att den ansvariga personen inte är glömd – har glömt att ta med kaffepulvret. Vi som så innerligt sett fram emot denna högtidsstund med kaffe och en chokladbit! Bedrövelsens djup liknar dalen vi så småningom hamnar i på väg till semesterlägenheten och den kraftigt försenade kaffestunden.

Ändå en ljusglimt i mörkret. Äktenskapet har bestått även denna prövning.

Sist en undran. Hur kommer det sig att dessa löjeväckande bagateller fastnar i minnet? Har du också råkat ut för en miss under en upptäcktsfärd?

Inte sällan är det den mänskliga faktorn som står i vägen för en prima picknick. Den här gången är i alla fall kaffet med.

Text: Eyal
Bild: Kerstin