Kåseri: På strövtåg i hundarnas kungarike

Lösa hundar är något som vandraren nog får räkna med. Och de är ju såååå snälla.

I Sydeuropa härskar  hundarna och de verkar få uppföra sig lite hur som helst. Vi har varit med om såväl skällande som lösspringande och lössläppta jyckar som lämnat tydliga spår efter sig. På upptäcktsfärden blir dessa fynd och oväntade möten inte alltid fröjdfulla. Det gäller att se upp, försöka att utstråla lugn och hålla svansen högt.

Som du antagligen redan vet gillar vi att ströva omkring, se oss om och lukta på blommorna. Men inte bara vi! I Sydeuropa tycks även jyckar uppskatta runtluffning. Detta framgår med all önskvärd tydlighet av kvarlämnade spår, vilka vi efter bästa förmåga försöker att navigera mellan. Förvisso förbjuder allsköns skyltar ett dylikt beteende – och hotas med avsevärda böter. Men i hundarnas kungarike är det si och så med efterlevnaden.

Dessa något anonyma möten med fynd kan verka fridsamma jämfört med livslevande sammanstötningar utan mental förvarning. Det märks vilken ohejdad glädje vår fysiska närvaro för med sig. Byrackorna blir själaglada vid blotta åsynen av oss. Detta blir påtagligt i Sydeuropa, där var och varannan husägare med självaktning håller sig med åtminstone en hund, inte sällan flera. Dessa vovvar livas ofta upp redan vid första vittringen av oss, varpå de med illa dold förtjusning visar vad deras stämband går för.

Några beter sig tämligen civiliserat och förutsägbart. De viftar vänligt på svansen samtidigt som de avger några pliktskyldiga skall som en verserad hälsning: goddag mitt herrskap! Dessa har vi intet att invända emot.

Du har säkert även mött en annan sorts jyckar. Löjligt små jyckar som skäller så det står härliga till och hela den lilla kroppen nästan välter omkull av upphetsning. Man blir full i skratt, eftersom deras pipiga skall är omöjliga att ta på allvar. Och samtidigt som de nästan storknar på kuppen kastar de förstulna blickar mot ägaren, som för att försäkra sig om att deras omåttliga hängivenhet noteras. Dristar man sig till att visa något tecken på rädsla eller irritation blir ägarens kommentar ofrånkomligen: Den är så snäll!

Även dessa hundar kan jag stå ut med.

Men somliga monsterhundar skäller öronbedövande, har mördande blickar och rinnande saliv av upphetsning. De vill man inte möta utan grinden emellan.

Det finns ändå en lömskare sort: smygarna. De ruvar knäpptysta dolda bakom en buske tills avståndet mellan deras vassa tänder och en själv är minimalt. Då hoppar de upp mot grinden och skäller så att man får hjärtslag av den överraskande attacken och kan dö på fläcken. I detta ögonblick klingar alla förnumstiga råd om behålla sitt lugn som rent önsketänkande.

Ändå finns ett värre helvete: lösspringande hundar. Ibland passerar de helt sonika förbi som om man vore luft. Men jag har råkat ut för hundar som nosat runt och till och med stoppat trynet i skrevet. Ägaren kommer oftast efter och försäkrar att jycken är sååå snäll.

Emellertid inträffar ögonblick i strövarens liv då hunden träder fram utan en ägare i sikte och visar ett påtagligt intresse för ens person. Receptet som återkommande har räddat mig är att stå still, vinnlägga mig om att utstråla ett lugn och hålla svansen – egna värdigheten – högt. Efter ett tag tröttnar hunden av denna pågående overksamhet och låter mig passera.

Osökt efter sådana incidenter, medan pulsen stabiliserar sig och hjärtat letar sig tillbaka från halsgropen, tänker jag på att skaffa en vandringskäpp och tillika en hundskrämma till nästa vandring. Multifunktionalitet är honnörsordet.

Skyltar med hot om dryga böter är inte alltid tillräckligt.

Text: Eyal
Bild: Kerstin

Follow my blog with Bloglovin